amandajohansson

Det är synd att det blivit som det blivit. Du drogs åt andra hållet, medan jag stod kvar här och tänkte: Vafan tog du vägen? Vart är du när jag verkligen behöver dig. Det är ingen idé att kämpa längre. För det har jag redan gjort. Vi har växt ifrån varandra. Eller du har växt ifrån mig. Och det känns lika förjävligt som att få tusen knivar i hjärtat.. 

Det känns så fel att se dig, när vi inte står på samma plats längre. När vi inte är lika tajta längre. När du bara har försvunnit och hur mycket jag än försöker leta så hittar jag inte den killen som var min bästavän. Han som alltid ställde upp för mig. Han som alltid fick mig att skratta. Han som jag kunde prata med om exakt allting. Han som jag kunde ringa direkt om någonting hade hänt. Han som jag kunde skrika och gråta för om jag var sur eller ledsen. Han som alltid ringde mig om det var något. Den killen saknar jag. Den killen saknar jag så himla mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kan du tänka dig nu varför jag blir överlycklig då jag väl ser dig..?