amandajohansson

Okej. Vart ska jag börja? Sitter just nu och lyssnar på en låt som påminner om dig. Den tiden vi hade. Jag kan varken säga att den var bra eller dålig. När du mådde bra, då var allting bra. När du var sur, då förstörde det allting. Jag kan heller inte säga att jag saknar dig, för det gör jag inte. Men jag kan inte säga att jag inte bryr mig om dig, för det gör jag. Du har ändå varit min en gång i tiden. Och jag försökte hela tiden finnas där vid din sida. Försökte hela tiden hjälpa dig från allt skit. Men du ville inte ha min hjälp. Du ville inte inte inse att det var du som gjorde fel. Inte jag. Jag visade bara hur mycket jag egentligen brydde mig om dig.

Jag såg dig inte längre som den personen som du var från första början. Då du var han som alltid stod upp för mig. Du gjorde mig starkare. Idag är du inte han jag lärde känna och det är synd. Men jag tänker inte höra av mig till dig. Du sårade mig så sjukt jävla mycket. Jag kan fortfarande inte förstå hur en person som hade världens finaste insida, kan förändra sig så mycket.

Men glöm aldrig vem som stod där när alla svek.